Elbilen och den usla laddstrukturen...eller?
Först idag fick jag upp en debattartikel i GD från den 8 oktober. Det är Företagarna och Sveriges (höll på att skriva Svärjes) småföretagare som påstår att de gott kan lösa klimatfrågan på egen hand. Jo, tjena.
Företagarna inte bara ondgör sig, utan även raljerar, över regeringens gröna klimatförslag:
“Ett av dessa förslag har ett namn som för tankarna snarare till en besvärjelse från Harry Potter-böckerna än till tjänstebilar, nämligen bonus malus-systemet.”, skriver Företagarna i artikeln.
(vem sa något om vuxna i rummet?)
INFRASTRUKTUREN
Jag tänker ändå lämna subventionerna så länge och istället titta närmare på deras argument och påståenden kring orättvisorna och bristen på laddstruktur:
“Laddinfrastrukturen längs vägnätet är i det närmaste obefintlig i många delar av landet. I hela Gävleborgs län finns 270 laddpunkter, och möjligheten att tanka biogas är extremt begränsad.”, anser de.
Förutom inköpspriset på elbilar så brukar nästa “oövervinnerliga problem” vara just räckvidden och både bristen på och tiden för laddning. Och när städerna ändå bevisligen kryllar av fullt körbara elbilar, så hänvisar man självfallet till långresor, dragbilsförmåga och den orättvisa behandlingen av de som bor i landsbygden. Här finns det garanterat gott om bundsförvanter.
Bara för att ge en bild av Teslaägarnas infrastruktur “längs vägnätet” så har jag kopierat deras laddkarta. De röda plupparna är laddstationer med Superchargers som laddar 27 mil på en halvtimme (de grå är Destination Chargers som laddar 10 mil på en timme). Av de 270 laddpunkterna i länet så klarar sig Tesla-ägarna utmärkt med två laddpunkter. De båda dök upp någon gång kring 2013-14 när första Teslorna började säljas i Sverige. Det finns alltså en laddpunkt (14 laddare) vid Gävlebro och en laddpunkt (8 laddare) i Hudiksvall.
Dessa båda räcker gott, och blir över, för att ta sig till nästa Superchargers i Sundsvall, Sveg, Mora, Borlänge, Enköping eller Uppsala, d v s åt alla väderstreck man kan åka. Dessutom finns “nödladdarna” däremellan och fler är på väg. Problemen med att ladda och köra en Tesla är så gott som obefintliga.
Hur kan de som har elbil köra överhuvudtaget?
Alla jag känner som har elbil, brukar ofta ta upp att de som har mest räckviddsångest alltid är de som inte själva äger och kör en elbil.
Däremot måste man som elbilsförare tänka och planera sina resor på ett annat sätt, och det är kanske där skon klämmer. När man som målgruppen för debattartikeln vare sig vill tänka eller förändra sig det minsta lilla så motarbetar man, istället för att lyssna till de som har praktisk erfarenhet och riktiga kunskaper. Om vi tittar på Teslas laddkarta så ser vi att deras infrastruktur är huvudsakligen gjord för de långa resorna längst allfartsvägarna. Precis de enstaka långresor som alltid tas upp som huvudproblematiken av fossilförespråkarna. Men med en Tesla är det inte ett stort problem att färdas långt i hela Sverige, Norden och Europa. Inte heller med övriga elbilar är det ett stort problem. Det finns gott om laddare.
Det är inte osannolikt att uppgiften stämmer att det finns 270 laddpunkter “längs vägnätet” i Gävleborg men totalt sett är det betydligt fler laddare än så. Enbart i Sandvikens kommun finns det 204 laddare, varav ungefär hälften är tänkt att användas av kommunens egna elbilar samt för den kommunalanställda personalen. Och hur många har inte skaffat laddare hemma? De allra flesta av dagens elbilsägare, vill jag påstå.
Det är i det här läget som bilden blir mer nyanserad (komplicerad, för somliga) och ofta slutar med att den som verkligen vill köra elbil har inga som helst bekymmer, medan de som avskyr förändringar och älskar brummande och stinkande fossilbilar ser precis alla tänkbara problem med elbil.
Elbil på landsbygden
Det är uppenbart att förutsättningarna är olika på landsbygden jämfört med i städerna. Därmed inte sagt att det alltid är sämre med att äga/köra en elbil på vischan.
För på landsbygden, till skillnad mot i städerna, bor de flesta i hus med möjlighet att skaffa egen elbilsladdare. Jämfört med investeringen som helhel är kostnaden för laddaren “en spött i Siljan” och den är dessutom subventionerad via bonus-malus. Det bör alltså inte vara något större problem att ta sig till och från jobbet, skolan och fritidsaktiviteter enbart på den egna laddförmågan. Jag vill hävda att de flesta på landsbygden räknar med att klara sig på egen laddning hemmavid. Dessutom skaffar fler och fler arbetsgivare laddplatser till anställda och kunder och det finns bevisligen publika laddplatser, även tillgängliga för glesbygdsbor och småföretagare. Tyvärr brukar då ofta samma snålhetssyndrom som vid P-avgifter infinna sig. För den som inte bor i stan är det nästan otänkbart att betala några tior för parkering eller laddning, när allt är “gratis” hemmavid. Dags att tänka om, kanske.
Jag vill också påpeka att många hushåll på landsbygden har fler än en bil. Då kan elbilen vara den perfekta andrabilen för kortare dagsresor (och utan den där släp- eller husvagnen som tydligen alltid måste med).
Men nu handlade det om småföretagare och jag tänker genast på de där “hantverkspickuperna” som kör om dig på motorvägen, trots att du själv redan ligger 10-15 km/h över hastighetsbegränsningen. Där finns det potential och många möjligheter till förändring av beteenden, vill jag påstå. Men Företagarna tycks fokusera på förmånsvärden i debattartikeln vilket jag tolkar som att det lika ofta handlar om tjänstebilar i form av vanliga personbilar, vilket gör att infrastrukturargumentet blir ännu mer urholkat.
Trafiken och pendlingen visar att en stor del av dessa företags- och tjänstebilar pendlar mellan hemmet/företaget och en centralt belägen arbetsplats (där det allt oftare finns möjlighet till laddning). Åtminstone då det gäller dagliga arbetsresor. Vad är då problemet?
Om man däremot som småföretagare måste vara kvar, köra runt och göra sitt jobb enbart på landsbygden bör man kanske överväga en laddhybrid istället för en renodlad elbil. Den funkar alltid på fossilt bränsle och går i värsta fall att ladda i ett vanligt eluttag. Plus, att även laddhybriden är subventionerad av bonus-malus och är ett bra avdrag vid investering av ett något klimatsmartare fordon än den ordinarie oljevispen.
Se också inlägget om inköpspriset på elbilar…
Ursprunget till det här inlägget kommer från experimentet Live like a MP.
